Känslan när kroppen sviker.. När man inser att man inte är odödlig. Verkligheten kommer ikapp mig men jag vägrar att inse. Socker helvete.
För höga värden men ändå vill jag inte riktigt höra eller förstå. Ja jag vet att jag är inte odödlig eller en supermänniska men ändå vill jag inte förstå vad som händer. Kroppen talar om för mig hela tiden att jag måste lyssna och skärpa till mig innan det blir försent.
Det finns dagar då socker är något jag behöver fast ändå inte. Att titta på min mätare och inse at oj nu jäklar ligger det för högt igen men ändå inte lyssna på sig själv. Hur långt ska det gå innan jag faktiskt fattar...
Jag hör dig! Jag fattar! Jar orkar inte men jag reser mig upp och tar bestämda steg mor något som kanske blir bättre. Utesluter saker och går för brinnande livet. Musiken strömmar in i mina öron och jag stänger mina ögon för att focuisera på MIG. Ja juist det MIG. Jävla typ 2, varför skulle just jag få dig. Övervikt? Ja jag vet och det är mitt bagage.. nej jag tänker inte ta en lätt väg från det här. Det ska kämpas på och fan ta mig om jag inte kämpar på. Nej inga ursäkter, jo men en sötsak till. Bara en till. NEJ kasta bort och skärp tid för fam.
Världen är dimmig just nu men jag kämpar på. Känner inte igen folk jag möter och funderar på varför de hejar just på mig. "Vem är du? Jar ser dig inte.." Att säga de där tre orden gör så jävla ont. "Jag ser inte"
Min största rädsla är att inte se vad jag älskar.. bilder.. färger.. han med stort H.. vänner.. Jag vet att jag måste ändra på mig. Skriver vad jag äter bara för att kanske ta bort vad jag egentligen inte behöver.
Har alltid varit en sockerråtta.. älskar allt med choklad, hög söthalt.. baka.. Men bara jag kan ändra på mig.
Är hård och försöker förbjuda, men den förbjudna frukten är så söt. Den är så härligt farlig. Jag smyger och tror att ingen ser.. nej det funkar inte. Äta med måtta.. mmm bara man tar en bit. Hm jaja ta en dag i taget. Det tror jag på.
Jag är inte odödlig.. men rädd. Rädd för att det ska vara permanent och att jag kommer att se så här jävla suddiigt.. att inte se färger klart igen, att ha bildskärmen på 300 procent för att ens se vad jag skriver. Jag kan skriva med ögonen stängda men vill se färger, bilder minnen..
Nej ingen sympati, jag biter ihop och tar stadiga steg på bandet. Höjer farten och känner hur pulsen ökar. Det är bra då får kroppen jobba. Jobba på att förbränna sånt skit som jag inte behöver. Rensar tankar och blickar framåt.
Det här ska jag se klart igen. Jag SKA fixa min hälsa och mitt liv. Finns några hinder som jag kommer att klättra över.. Jag kämpar på.. ser framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar