Vet du hur de känns att gång på gång hamna under en annans skosula?? Nä inte bokstavligt..
Jag menar de som envisas med att snacka skit om en. Jag är absolut inte perfekt, de har jag aldrig påstått. Jag kan erkänna mina fel och brister, jag är inte perfekt, de finns saker i mitt lv som jag inte är stolt över. Men jag försöker göra nått åt det. Jag försöker släppa de som har varit och inte leva i de förgångna. Man mår inte så bra av att leva så, man mår inte bra om man upprepar de som hänt om och om igen. Man måste kunna gå vidare. Jag försöker gå vidare, jag har mitt liv. Ja mitt liv, mitt jobb, mina vänner (inte många men de jag har är jag rädd om), min familj...
Jag tycker inte om skitsnack, och framför allt inte när någon blir smutskastad.
Men de finns de som gång på gång gör om samma sak hela tiden. De blir som en ond cirkel.
De ler och säger förlåt att jag e dum, och sen så sparkar de på en när man vänder ryggen åt.
Hmm..jag har sagt att jag ber om ursäkt och att jag gör allt för att de skall funka igen, jag orkar inte mer av ert skitsnack. Visst de är mitt fel, och jag har sagt de oxå. Jag gjorde fel och jag ångrar mig så jävlig mycket. Jag önskar att de aldrig hade hänt. Ni är min familj och jag vill ha de så i forsättningen oxå. Men ni har valt nu, ni vill inte samma som jag. Ni skiter i att ni sårar mig och sen så har ni mage att säga att ni saknar mig!! Hur i helvete går de ihop??? Men jag borde ha lärt mig, man kan inte lita på nån. Bara sig själv. Jag tänker inte välja mellan er och min familj!
Jag har gjort en del misstag i mitt liv och de största var att jag var så godtrogen och trodde på att de skulle funka, de skulle inte bli nå strul. Ja är man så dum som jag så borde man ju fatta att en del saker är nog för bra för att vara sann.
Jag saknar er, väldigt mycket och de gör ont. Speciellt nu när de snart är jul. Julen skall man ju spendera med sin familj. Men ni har sparkat färdigt på mig, jag tänker inte låta er sparka nå mer.
Visst de är synd, för de får inte träffa mig. Men jag klara mig. De gör ont men jag klarar mig...
Ärligt gör jag det?? jag sörjer varje dag som jag inte träffar dem. Jag älskar ju min familj.
Jag älskar er, men ni verkar njuta av att se mig kräla, eller så är ni bara så jävligt dumma att ni tror att jag skall lägga mig och dö...
Jag ger inte upp, jag kommer att leva MITT liv nu. De kommer att innebära en del förändringar, men jag tror att de kommer gå bra. De vet jag...
Till er som verkligen är mina vänner och min familj vill jag säga tack för att ni finns!
Och tack för att ni stöttar mig i vått och torrt.
De betyder så oerhört mycket för mig, och ni ger mig kraft och ork att kämpa vidare.
Och jag vill oxå säga tack till dig som sparkat på mig nu för nu inser jag vem jag kan lita på och inte...
Tack så oerhört mycket, tänk att man kunde vara så blind. Hoppas bara att ... inser att livet skulle vara lättare utan dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar